Nu är Almedalsveckan slut. Det har pratats mycket om ungdomsarbetslösheten och de stackarna som inte klarat av gymnasiet. Men vi som är över 25-år och akademiker men ändå inte lyckas ta oss ut på arbetsmarknaden oss talas det aldrig om.
Vad tycker politikerna att vi ska göra, lägga oss ner och dö? Denna ringa förståelse för akademiker bland politikerna tror jag bottnar i att de flesta politiker inte har särskilt höga studieskulder.
Fast jag håller på de rödgröna är jag inte helt säker på att jag vill att min nästa statsminister ska vara en avdankad svetsare och fackpamp. Jag tror inte heller någon skulle tycka att det vore en bra ide om jag som statsvetare/journalist skulle ställe mig och svetsa.
Detta akademiker förakt som finns i Sverige är farligt och i slutändan förödande för den svenska tillväxten. Det känns inte vettigt att mängder av svenska ungdomar är i Norge och skalar bananer, eller på andra sätt är duktiga idioter för norrmännen, medan de unga norrmännen utbildar i sig och på det sättet ökar Norges konkurrenskraft. Och alla lärare, läkare och sjuksköterskor ska väl inte behöva emigrera innan de ansvariga inser hur styvmoderligt dessa viktiga yrkesgrupper behandlas i detta land. Det är inte rimligt att en gruvarbetare som inte ens har gymnasiekompetens tjänar tusentalskronor mer än en legitimerad sjuksköterska. Då har jag inte ens kalkylerat med studieskulderna, den förlorade arbetsinkomsten och de missade pensionsinbetalningarna som sjuksköterskan förmodligen drabbats av under sin studietid.
Något som det aldrig pratas om är att förutom allt annat negativt som arbetslösheten innebär måste de flesta arbetslösa akademiker även oroa sig för stora, stygga CSN som vill ha igen sina pengar vare sig man har jobb eller inte. Då ska vi inte ens prata om vilket resursslöseri det är att låta akademiker gå utan jobb.
Någon som vill anställa en arg och frustrerad journalist/statsvetare som även har lite juridisk och medicinsk kompetens?
Drömmar ur snö
