Det intressantast i boken var beskrivningen av hovets relation till medierna. Blir alltid lika förvånad över hur oprofessionellt de sköter sina mediekontakter. Dessutom lyckas de alltid anställa informationschefer som är mediefientliga. Om nu kungafamiljen tycker det är så jobbigt med mediebevakningen är det bara för dem att abdikera. Jag tänker i alla fall inte försöka stoppa dem.
Det absolut roligaste i boken var Madeleines förklaring till hennes omtalade ”tihi”. Hon har tydligen sagt i en intervju med Svenska Dagbladet att man i kungafamiljen ibland använder sig av sådana ljud för att kommunicera med varandra. Har man hört kungen, drottningen eller Carl Philip prata så kan man ju förstå att de kan behöva alternativa kommunikationsformer.